Jag vet ju egentligen precis hur det skulle sluta, eller börja kanske man ska kalla det. De här jädrans telefonsamtalen han aldrig lyckas ringa fast än han har lovat. De där ynkliga smsen han kan skicka för att visa att han ändå bryr sig. Jag hatar att bry mig, jag vill inte bry mig om att han "inte har tid" för jag vet ju att han har tid egentligen, men vad spelar det för roll? Jag vet redan innan hur han är, har redan varit där en gång. Hur kan jag förvänta mig att han ska förändras på en månad. Dum som jag är tänkte jag att det han ville mest av allt när han kom hem var att träffa mig direkt. Men så var det ju såklart inte. Finns det något jag hatar hos killar så är det fyllesnack, hata hata hata. Det har faktiskt förstört så mycket i mitt liv, för jag själv säger inte saker på fyllan som jag inte menar. Men det gör killar, till hundra procent. Igår fick jag den där magkänslan jag alltid får när jag vet att även om vi bestämt träff kommer han komma med någon ursäkt så att han inte kan träffas och så står jag där utan att ha något och göra med ett krossat hjärta. Så igår när min väns killkompisar frågade om vi ville hänga med på bowling ikväll sa jag ja, för jag kände på mig att M. inte skulle kunna träffas idag som vi hade bestämt. Precis som jag trodde vaknade jag imorse av ett sms "det är nog ingen bra idé att vi träffas idag..." Så nu ikväll ska jag njuta av en persons sällskap jag verkligen tycker om, jag ska skratta, le och ha kul och inte ägna en tanke åt den som inte har tid att träffa mig.